Att tysta sig själv, eller self-silencing, innebär att hålla tillbaka ett behov, en känsla, en åsikt eller ett önskemål för att behålla någons uppskattning, undvika konflikt eller fortsätta vara accepterad i en relation.
Att värna sitt privatliv är att välja vad man vill dela. Att tysta sig själv kan snarare kännas som att det inte finns något tillåtet sätt att säga det som betyder något.
”Jag blev sårad” blir ”det är säkert ingenting, och jag vet att du inte menade så, och jag är nog bara trött”.
Den andra kanske hör att allt är lugnt. Inte det du försökte ta upp.
The Sensual Hero’s Journey™ undersöker det här i guidade 7-dagarsresor som That’s Not Me och Living on Love Crumbs. Vilken roll försöker du behålla? Vilken reaktion väntar du dig? Vad går förlorat när du hela tiden gör din upplevelse lättare för någon annan att ta emot?
Du är inte skyldig att visa alla din sårbarhet. Frågan är om de människor du väljer att lita på får en chans att förstå vad du faktiskt säger.
Din röst hörs också i tempot, tonfallet och ursäkterna runt orden. Att uttrycka behov och gränser handlar om att säga vad du behöver utan att först lägga fram ett helt försvarstal för att du får behöva något.
Dan P. McAdams Self and Identity ger bakgrund om roller och självbild. Den är relevant när ansvaret för att hålla relationen bekväm har blivit en del av den du känner att du måste vara. Self-silencing används också som forskningsbegrepp; det är ingen diagnos du kan ställa på dig själv utifrån en enda tystnad.
