Den inre kritikern är ett vanligt sätt att beskriva hårda, dömande eller nedslående tankar om sig själv. Särskilt de som låter som om de redan vet vad alla andra kommer att tycka. Det är en beskrivande bild, inte en diagnos eller en bokstavlig person i huvudet.
”Gör inte bort dig.”
”Vem tror du att du är?”
”Någon som tog det här på allvar hade varit klar för länge sedan.”
Inte direkt känd för sitt fina bemötande.
Kanske ett misstag. Ett avvisande. Att verka oerfaren. Att vilja något så mycket att en besvikelse skulle göra ont.
Att förstå oron betyder inte att förolämpningen blir ett användbart råd. ”Kontrollera siffrorna” går att göra något med. ”Du är hopplös” gör det mest svårare att kontrollera siffrorna.
The Creative Hero’s Journey™ undersöker den bedömning som omger både skapandet och att visa det man gjort. Näe, nu kör jag på mitt sätt, boken i området Permission, riktar uppmärksamheten mot den publik du kanske rådfrågar i huvudet innan någon ens har sett arbetet.
Du behöver inte svara på varje angrepp med överdrivet beröm. Ett mer användbart svar kan vara: ”Jag kan lära mig det här utan att förolämpa mig själv.”
Självkritik är ett vidare begrepp för hur vi granskar och bedömer oss själva. Respons som hjälper arbetet framåt är något annat än en dom som får den som skapar att tystna. Perfektionism kan göra den skillnaden svår att se.
Dan P. McAdams beskriver i Self and Identity hos Noba hur roller och personliga berättelser formar självbilden. Det ger bakgrund till frågan om vems krav som har blivit en del av din egen berättelse om vem du är. Det bevisar inte var just din självkritik kommer ifrån.
Läs också när kamerans röda lampa tänds eller gå tillbaka till ordlistan.
