Att kunna vara i kontakt med förlust och hjärtesorg utan att kräva att känslorna försvinner enligt en tidtabell. Och utan att det förflutna blir den enda tid du får leva i.
En del sorg mildras snabbt. Annan kommer tillbaka vid årsdagar, genom platser, gester, sånger eller en mening du inte trodde skulle göra ont.
Att känslan finns där säger inte i sig om du går vidare, har fastnat, läker eller misslyckas. Målet behöver inte vara att den ska försvinna.
Att ha kontakt med sorgen innebär att kunna känna igen ledsenhet, längtan, ilska eller ömhet som en del av det du upplever nu. Samtidigt kan du märka vad som hör till minnet.
Förmågan mäts inte i hur lite du känner. Frågan är om det finns plats bredvid känslan: att orientera dig, välja och leva också här.
Sorg, ledsenhet och rekonstruktivt minne ger olika perspektiv. I Läsrummet undersöker Tiden gick. Mönstret följde med. vad tiden förändrar och vad den inte förändrar på egen hand.
They Said Time Would… arbetar direkt med det som fortfarande gör ont och med skillnaden mellan att minnas och att återuppleva.
